Författaren/målaren Joel Pettersson har varit på restaurang Miramar för att “rita och berätta”, men ingen har velat lyssna. Förbittrad ger han sig ut i höstkvällen. Författaren/lektorn vid Ålands Lyceum Georg Kåhre har varit på Societetshuset och druckit Ceylon-te. Glad i hågen sätter han sig på en bänk i Esplanaden, då Joel kommer rusande. Det blir ett spännande möte mellan de två giganterna!
Premiär: 4 januari 2013
Joel möter Georg gavs i 24 föreställningar.
I rollerna
Joel Pettersson: Jonas Danielsson
Georg Kåhre: Petter Lobråten
Mannen med hundrackarn: Kecke Lindblom
Bakom föreställningen:
Regi: Robert Liewendahl
Författare: Jonnie Listherby
Scenografi och ljussättning: Eva-Jo Hancock
Ljus/Ljud: Martin Eneroth
Dräkter: ÅUF:s teatergarderob
Scenbyggnad: Robert Sandström, Bo Guldbrandsen, Aigars Konosonops
Läktarbygge: Ulf Schröder
Funktionärer: Lucas Gustafsson, Anton Göthlin, Christoffer Mattsson
Foto: Jacob Saurén, Robert Liewendahl
Programblad: Eva-Jo Hancock
Bildredigering: Sofia Johansson
Logo: Jan Nordlund
Musik- och ljudmixning: Alexander Lindberg
Recensioner:
”Det slår gnistor om mötet på parkbänken!
HBL
”Fängslar publiken och lyckas till belåtenhet skildra kontrasten mellan två av Ålands mest framstående ordkonstnärer.
Nya Åland
”Jonas Danielsson satsar hela sig i rollen. Han föryngrar och vitaliserar Joelbilden.
ÅLAND
”Petter Lobråten lyckas bra med att ge Kåhre karaktär och humör.
ÅLAND
”Kecke Lindholm lättar upp det litterära bollandet och skapar brytpunkter.
Nya Åland
”Joel möter Georg” på scenen
Två åländska författare, Georg Kåhre och Joel Pettersson, stöter ihop en sen höstkväll i Esplanaden Mariehamn. Året är 1929 och världen står på tröskeln till den stora börskraschen.
Det är utgångspunkten i ”Joel möter Georg”. Jonnie Listherbys debutpjäs får sin urpremiär på Teater Alandica den 4 januari.
Jonnie Listherby berättade redan 2009 i Nyan att han skrivit en pjäs om ett fiktivt möte mellan Georg Kåhre och Joel Pettersson. Då handlade det om en pjäs i tre akter med en bärande berättarroll. Han framförde också själv delar av pjäsen på Valborg i Lemland hösten 2009.
Idén berättade han att han fått när han deltog i ett program i Ålands radio där man kunde bjuda in två tänkta gäster och han valde just Joel Pettersson och Georg Kåhre.
Att Listherby låter Kåhre och Petterson mötas just 1929 beror på att båda då befann sig på Åland.
Till en början blir det en kulturkrock men de finner också saker som förenar.
– Det gemensamma är bådas kärlek till ordet och språket, säger Robert Liewendahl som regisserar föreställningen.
De som gör rollerna i Liewendahls uppsättning är Jonas Danielsson som spelar Joel, Petter Lobråten som spelar Georg Kåhre och Kecke Lindblom som gör Mannen med hunden. Eva-Jo Hancock har gjort scenografin. Efter premiären fredagen den 4 januari spelar man även den 5, 6, 9 och 11 januari.
NYA ÅLAND onsdag, 12 december, 2012
Ett diktarmöte i Mariehamn som det slår gnistor om
Två män på en parkbänk i Mariehamn hösten 1929. De möts av en slump, diktaren och gentlemannen Georg Kåhre sitter på bänken, röker och väntar på att poesins musa ska ge honom det rätta ordet.
I rasande takt kommer byoriginalet och författaren Joel Pettersson från Lemland klivande förbi, han skummar av ilska över att publiken på Miramar inte hört på tillräckligt noga när han ritat och berättat, publiken har ”snottrat och klumat” och nonchalerat berättelsen. Joel är förtvivlad och rasande för den uteblivna bekräftelsen.
Det blir ett möte som drar ut på tiden för sedan Joel ”kalmerat sig” finner de två varandra där på parkbänken. En dialog uppstår och författaren skickar en blinkning till Samuel Beckett och hans ”I väntan på Godot” från 1952. I den pjäsen är det två luffare som möts, här är det två arketypiska författare som råkas. Båda två är de i 30-årsåldern med litterära framgångar att redovisa.
Jonnie Listherby debuterar här som pjäsförfattare. Precis som Kåhre är han lektor i svenska och genuin mariehamnare. När han var ung hörde han till dem som kritiserade Valdemar Nymans utgivning av Joel Petterssons prosa, nu tycks även han ha ”kalmerat sig” på den punkten och skriver i programbladet om hur Joels prosatexterna grep tag i honom när de publicerades.
Han har arbetat med pjäsen sedan 2008 och bearbetat den flera gånger. Att den passar väl in i den nära-livet-trend som råder inom litteraturen är tydligt. Under det senaste decenniet har vi i hög grad fått läsa om hur verkliga, namngivna personer gjorts till fiktion och så sker även här.
Det är Joel och Georg tolkade av Listherby, inte nödvändigtvis de sanna bilderna som passerar på scenen. Till författarens frihet hör ju att förstora och förminska drag, att skapa en fiktion som ger en illusion av verklighet. Och det lyckas han väl med.
Han skildrar två författare fångade i tidens garn, ingen av dem är riktigt nöjda med hur de uppfattas av samtiden. Listherby har renodlat karaktärerna så att de ligger nära arketypen. Den bildade stadsbon ställs mot den obildade lantisen, på ytan har de inte mycket gemensamt. Men sedan Joel lugnat sig och slagit sig ner på bänken blir de varse att de, på något vis, är själsfränder. Och det är Kåhre – publicerad under pseudonymen Stefan Sylwander – som i tidstypiska ordalag orerar om sångudinnor i lindarnas kronor som väntar på att stiga ner till dem.
Det blir också snart klart att det är två stora egon som tagit plats på parkbänken. Båda brinner av lust att framföra sina texter, visa vad de går för. Och båda blir lika förbannade när den andre avbryter, även om de reagerar mycket olika. Ett par gånger ser det ut som om dialogens kulle brytas, som om murarna dem emellan var oöverstigliga. Men så tar de ny fart och de fortsätter sina berättelser. Ibland avbrutna av mannen med hundrackan, som får vara verklighetens representant i pjäsen.
Joel spelas av Jonas Danielsson medan Petter Lobråten gör Georgs roll. Båda två är mycket porträttlika i sin framtoning och de har hittat sina karaktärer. Jonas är den utåtagerande, yvige Joel som snabbt plockar fram detaljer i de historier han berättar, om det sedan är hur marskatterna i Lemland jamar eller hur en mor sörjer sin drunknade son. Han är också pjäsens underdog, han som föredrar att röka Työmies i stället för herskapsaktiga cigariller. Jonas lever ut i en fysisk spelstil och satsar hela sig i rollen som begåvad men missförstådd och han föryngrar och vitaliserar Joelbilden på ett behövligt vis. Att han skulle göra Joel till en efterbliven figur stämmer inte, Joel är en naturkraft som forsar förbi, omöjlig att fånga inom snäva gränser. Hans yviga dialekt kontrasterar mot Georgs vårdade högsvenska. Joels omdiskuterade sexuella läggning, homo- eller bisexuell, antyds men blir ingen huvudsak här.
Kåhre är i Lobråtens tolkning gentleman, både till kläder och fason med väborstade skor och kepsen i rätt vinkel. Han är behärskad och artig, men inte på ett nedlåtande vis. Han tycks genuint intresserad av den främmande fågel han träffar. Han är reserverad och på sin kant – min ensak är min sång – skrev han en gång apropå kritik men beredd att byta erfarenheter med en lokal diktarbroder. Pjäsen avslutas också med att de två vandrar iväg i höstnatten med siktet inställt på Kåhres hem nära Esplanaden. Det här är Lobråtens första stora roll på Åland, han har tidigare varit aktiv inom Stockholms studentteater, och han lyckas bra med att ge Kåhre karaktär och humör.
Kecke Lindblom gör mesta möjliga av sin roll som husse och mopphunden Pussi lyckas med sitt hopp även på premiären.
Scenografin är enkel och passar väl in i den lilla teatersalen som inte har plats för stora scenografiska utsvävningar. Ljussättningen ger pjäsen en extra dimension, även om jag tycker att de projicerade lindarna borde ha varit mindre gröna i slutet av oktober, men det är en detalj. Illusionen av Esplanaden funkar.
Så pjäsens diktade skaldemöte fungerar, man kan tro att mötet skett och att det satt sina spår hos båda. Men teater är illusion och lek, verklighet något annat. Intressant ändå att få se en nyskriven modernistisk pjäs på en åländsk scen. Man får hoppas att Listherby har fler dramatiska idéer på lager.
ÅLANDSTIDNINGEN 7 januari 2013
